HEMLAND:
Norden (NKU)

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Släd- och sällskapshund

FCI-KLASSIFIKATION:
Grupp 5, sektion 1

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Samojedhunden har fått sitt namn efter samojedstammar i NordRyssland och Sibirien. I områdets södra delar användes vita, svart- och brunbrokiga hundar för att valla renar.
I de nordliga delarna var hundarna rent vita och milda till temperamentet och användes som jakt- och slädhundar.
Samojedhundarna levde nära sina ägare, de till och med sov i kåtorna och användes då som värmekälla.
Den brittiska zoologen Ernest Kilburn Scott tillbringade tre månader bland samojedstammar år 1889.
Vid återkomsten till England medförde han en brun hanvalp som hette Sabarka.

Efter detta importerade han en cremefärgad tik som hette Whitey Petchora från områden väster om Ural och en snövit hane kallad Musti, som kom från Sibirien.
Dessa få hundar, och de som forskningsexpeditionerna
hämtade med sig, utgör grunden för samojedhunden i västvärlden.
Den första rasstandarden fastställdes i England 1909.

HELHETSINTRYCK:
Samojedhund skall vara en medelstor, elegant, vit arktisk spetshund.
Dess väsen skall uttrycka styrka, uthållighet, charm, smidighet, värdighet och självförtroende.
Ögonens form och ställning, och de uppdragna mungiporna, ger det typiska uttrycket åt samojedhunden, det s.k. samojedsmilet. Könsprägeln skall vara tydlig.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Kroppen skall vara ca 5% längre än mankhöjden. Bröstkorgens djup skall vara en aning mindre än hälften av mankhöjden. Nospartiet skall vara ungefär lika långt som skallpartiet.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Samojedhunden skall vara vänlig, öppen, uppmärksam och rörlig. Viltinstinkten skall vara svagt utvecklad. Rasen får aldrig vara skygg eller aggressiv. Den skall vara mycket social och används inte som vakthund.

HUVUD:
Huvudet skall vara kraftigt och kilformat.
Skallparti: Skallen skall framifrån och från sidan sett vara bara lite välvd. Den skall vara bredast mellan öronen.
Stop: Stopet skall vara tydligt men inte för kraftigt markerat. Pannfåran skall vara obetydligt markerad.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara kraftigt utvecklad och helst svart. Under vissa tider kan nostryffeln vara urblekt, s.k. snönos. Det skall dock alltid finnas mörkt pigment vid nostryffelns kanter.
Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt och djupt, ungefär lika långt som skallpartiet och avsmalna jämnt och svagt mot nosspetsen. Det skall varken vara snipigt eller grovt. Nosryggen skall vara rak.
Läppar: Läpparna skall vara tättslutande, svarta och något fylliga. Mungiporna skall vara aningen uppdragna, vilket ger det rastypiska s.k. samojedsmilet. Käkar/tänder: Regelbundet och fullständigt saxbett med kraftiga tänder och käkar. Normalt tandschema.
Ögon: Ögonen skall vara mörkbruna och djupt liggande, relativt långt ifrån varandra. De skall vara något snedställda och mandelformade med ett "smilande", vänligt, vaket och intelligent uttryck. Ögonlockskanterna skall vara svarta.
Öron: Öronen skall vara upprättstående, relativt små, tjocka och trekantiga med något avrundade öronspetsar, rörliga och högt ansatta. P.g.a. den breda skallen är de placerade långt ifrån varandra.

HALS:
Halsen skall vara stark och medellång med stolt resning.

KROPP:
Kroppen skall vara en aning längre än mankhöjden, djup och kompakt men smidig.
Manke: Manken skall vara tydligt framträdande.
Rygg: Ryggen skall vara medellång, muskulös och rak. Tikens rygg kan vara något längre än hanhundens.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort, synnerligen starkt och tydligt markerat.
Bäcken: Bäckenet skall vara fylligt, kraftigt, muskulöst och svagt sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara bred, djup, lång och nästan nå till armbågarna. Revbenen skall vara väl välvda.
Underlinje: Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.
Svans: Svansen skall vara tämligen högt ansatt. Vid lystring och i rörelse bärs svansen böjd framåt i en båge tätt över ryggen och ned över endera höften. I vila får svansen bäras hängande och når till hasleden.

EXTREMITETER

FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara välställda och muskulösa med kraftig benstomme. Framifrån sett skall de vara raka och parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa, fasta och tillbakalagda.
Överarm: Överarmarna skall vara snedställda och placerade tätt intill bålen. De skall vara ungefär lika långa som skuldrorna.
Armbåge: Armbågarna skall vara placerade tätt intill bålen.
Handlov: Handlovarna skall vara starka men spänstiga.
Mellanhand: Mellanhänderna skall vara aningen vinklade.
Tassar: Framtassarna skall vara ovala med långa falanger, spänstiga och riktade rakt framåt. Tårna skall vara välvda och något åtskilda från varandra. Trampdynorna skall vara elastiska.

BAKSTÄLL:
Bakbenen skall bakifrån sett vara raka och
parallella med mycket kraftig muskulatur.
Lår: Låren skall vara medellånga, relativt breda och muskulösa.
Knäled: Knäna skall vara väl vinklade.
Has: Hasorna skall vara relativt lågt ansatta och väl vinklade.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara korta, kraftiga, lodräta och parallella.
Tassar: Se framtassarna. Sporrar skall avlägsnas.

RÖRELSER:
Samojedhunden är en travare. Rörelserna skall vara kraftfulla, fria och till synes outtröttliga med ett långt steg. Frambenen skall vara spänstigt dragande och bakbenen kraftigt påskjutande. Rygglinjen skall vara stadig.

PÄLS:
Pälsstruktur: Samojedhunden skall ha riklig, tjock, elastisk och tät polarpäls. Den skall ha dubbelt hårlag, en kort, mjuk och tät underull samt ett täckhår, som är längre, strävare och rakare än underullen.
I nacken och på skuldrorna bildar hårremmen
- i synnerhet hos hanhunden - en krage kring huvudet.
På huvudet och på benens framsidor skall håret vara kort och glatt, på öronens utsidor kort, utstående och glatt.
Ö ronens insidor skall vara rikligt hårbeklädda.
På lårens baksidor skall tydliga "byxor" bildas. Mellan tårna skall det finnas en skyddande hårrem. Svansen skall vara rikligt hårbeklädd.
Tikens hårrem är ofta kortare och till strukturen mjukare än hanhundens. Det rätta hårlaget har alltid en speciell, naturlig lyster.

Färg: Rent vit eller gräddvit, eller vit och bisquit (bottenfärgen måste vara vit med några bisquitfärgade områden). Får aldrig ge intryck av att vara ljust brun.

STORLEK/VIKT:
Mankhöjd: Idealmankhöjd hos hanhund 57 cm; tillåten tolerans +- 3 cm. Idealmankhöjd hos tik 53 cm; tillåten tolerans +- 3 cm.

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel
och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
- tydliga strukturfel
- lätt benstomme
- otydlig könsprägel
- reserverat temperament
- gula ögon
- mjuka öron
- tångbett
- tunnformad bröstkorg
- dubbelt ringlad svans
- lågbenthet
- kraftigt hjulbent eller kohasig
- vågig eller överallt kort päls; lång, mjuk eller hängande päls

ALLVARLIGA FEL:
-tydligt avbrutet pigment i ögonlockskanterna eller tydligt markerat avbrutet pigment på läpparna

DISKVALIFICERANDE FEL:
- skygghet eller aggressivitet
- blå eller olikfärgade ögon
- överbett eller underbett
- icke upprättstående öron
- färger på pälsen andra än i standarden tillåtna

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen

HISTORIA

Samojeden-en fläkt av arktis av Lisbeth Ch Sigfridsson

Samojed betyder vit som föder vit. Både anatomiskt och kulturellt hör samojeden ihop med gruppen polara spetshundar. Men i motsats till malamuten, huskyn och grönlandshunden har Samojeden aldrig enbart betraktats som en draghund. Orsaken kan vara att det var den första polarspetsen som kom till Europa och den har alltså haft längst tid på sig att bli en "civiliserad" ras.

Samojederna var ett renvallande nomadfolk som vandrade kring norra polarcirkeln från Uralbergen och Novaja Semlja. De flsta av dem levde som renskötare och om somrarna flyttade de mellan betesmarkerna på den trädlösa tundran och under vintrarna drog de sig tillbaka med sina hjordar in i taigans skogar. Det näst viktigaste för detta folk var hunden, den leende mångsidiga och högt värderade vita hunden, som sedan kom att kallas för Samojedhund.

Hundarna användes som dragare men deras största uppgift var att valla, hålla ihop renflocken och skydda den från rovdjur. Detta ställde mycket större krav på hundarnas sällskaplighet och samarbetsvilja än den traditionella draghundsrollen. Kravet på de stora vita hundarna var höga, de skulle inte bara vara rörliga och starka, de skulle även ha ett lynne som var både självständigt och snabbt i uppfattningen, Hundarnas pälsar användes vid tillverkning av kläder. Hundarna användes även till jakt och lite vakt.

Samojeden anses av många som en av de "renaste" hundraserna. Många århundraden av isolering som har skapat en hundtyp av ovanlig homogenitet. I jämförelse med de andra arktiska spetshundarna, levde Samojederna i väldigt hög grad nära sin ägare, de sov inne i tälten sk"chooms" tillsammans med husfolket och deltog mycket mer i familjelivet, än de hundar som enbart användes som transporthjälpmedel. Detta kan vara en förklaring till varför Samojeden älskar människor i så hög grad. Även om Samojedhunden har polarhundens självständighet och självmedvetenhet är den mycket beroende av mänskliga relationer.

1889 återvände Mr Kilburn - Scott till England från Rysslands nordkust med en valp, Sabarka, som var inköpt av samojeder och senare lyckades han även köpa en tikvalp av en sjöman i London. Tikens namn var Whitey Pechora och många av dagens stamtavlor går tillbaka till henne. Rasen väckte stort uppseende, som en fläkt från den arktiska världen. 1984 blev Samojederna med ens världsberömda, när Nansen drog med sina 19 hanhundar och 9 tikar dag efter dag de drog 1 och 1½ gång sin egen vikt under värsta tänkbara förhållanden mer att läsa om den färden finns i boken "Fram över polarhaven". De samojeder som kommer från de västra samojedfolken hade ofta bruna eller svarta fläckar. De östra stammarnas hundar var alltid vita gräddfärgade eller biscuitfärgade precis som dagens samojeder.

Trots att Samojeden enligt vissa ser ut som en förvuxen leksak är detta en tuff, uthållig och arbetande ras. Den har utvecklats under århndraden av de isolerade samojedstammarna i norra Sibirien, ett av jorden kargaste områden.

Delar ur Dogfancy, översatt av Ingrid Hellström

Det var en samojedtik vid namn Etha som var norrmannen Roald Amunsens ledarhund när han år 1911 var den förste som nådde fram till sydpolen. Samojeden har förändrats ytterst lite sedan polarforskarnas dagar. Det var kärleken till hunden som motiverade samojedfolken till att utveckla vänliga djur som framförallt älskar barn och som har ett lugnt och stabilt temperament. Hundarna tjänade ofta som filtar för människorna under Sibiriens kalla vinternätter. Fortfarande älskar många av dagens Samojeder trots sin varma päls att sova så nära sina människor som möjligt, helst i deras sängar. Samojedens typiska okynnighet kan göra valpuppfostran eller lydnadsträning till en intressant erfarenhet. En uttråkad hund kan ställa till med en väldig förstörelse. Detta kan samojedägare som ägnar allt för lite tid åt sin hund få erfara. Men om träningen görs till en lek och ägaren är den odiskutable ledaren kan träning av en Samojed bli till en verklig glädje. Många Samojeder har placerat sig fint i lydnadprov. En samojed är som lyckligast när den känner att den behövs och när den känner att den alltid är medräknad i familjens aktiviteter liksom deras förfäder var när de följde sin stam vid flyttning från betesplats till betesplats.

Texten nedan är tagen ur avelsstrategi för samojed dvs. RAS